Situationship - när förälskelse blir en påfrestning för nervsystemet

Det finns en märklig idé i vår samtid:att det är ”moget” och ”chill” att dejta någon i sju månader, kanske ett år – utan att riktigt veta vad man är.

Man ses. Man sover över. Man åker på minisemester. Men man får inte kalla det något.

Och någonstans längs vägen börjar hjärtat slå lite hårdare varje gång mobilen plingar.

Det känns romantiskt. Men i hjärnan är det full brandövning.

Osäker dejting skapar höga toppar, djupa dalar, ingen avstigning.

Förälskelse är ett kemidisco

När vi blir förälskade händer det massor i hjärnan och kroppen:

• Dopamin – får oss att vilja ha mer av något – inte för att det är tryggt, utan för att det känns lovande.

• Noradrenalin – kroppens ”nu händer det!”-signal som skapar pirr, skärpa och nervositet på samma gång.

• Serotonin – sjunker. OBS! samma signalsubstans som är låg vid tvångstankar...

• Kortisol – vårt stresshormon, stiger när något känns otryggt.

Med andra ord:att bli förälskad är som att gå runt på ett lätt rus – samtidigt som nervsystemet tror att något står på spel.

Romantiskt? Absolut. Hållbart? Nej.

Hjärnan vill ha svar – inte cliffhangers

Den första förälskelsefasen (det forskarna kallar limerence) är inte gjord för att pågå hur länge som helst. Den finns där för att hjälpa oss avgöra: Är det här tryggt? Är vi på väg åt samma håll? Kan jag slappna av här?

När vi istället lever i:

• ”vi får se”

• ”vi tar det som det kommer”

• ”vi behöver inte sätta en etikett”

… hålls hjärnan kvar i ett aktiverat stressystem.

Det är som att leva i en Netflix-serie där varje avsnitt slutar på en cliffhanger.Till slut vill man inte ens se nästa – man vill bara ha ett svar.

Osäkerhet skapar beroende

Det finns ett begrepp inom psykologin som heter intermittent förstärkning. Det betyder att belöning kommer oregelbundet.

Exempel:

• Ibland får du värme

• Ibland får du distans

• Ibland känner du dig vald

• Ibland bortprioriterad

Detta är samma mekanism som gör spelautomater beroendeframkallande.

Inte för att den andra personen är ond. Utan för att hjärnan älskar dopamin-toppar.

Men priset är högt:

• Vi överanalyserar (och tror att vi kan "räkna ut" saker)

• Vi går runt med konstant oro

• Vi känner anknytningsstress (kanske den mest skadliga stressen)

• Känslan av att ”inte kunna släppa”

Trygghet är inte tråkigt – det är läkande

Många tror att trygghet dödar pirr. Men i själva verket är det först i trygghet som nervsystemet kan slappna av och djupare kärlek uppstå.

Pirr utan riktning är som koffein utan mat: det känns intensivt – men kroppen blir till slut helt slut.

Så hur mår hjärnan av att dejta för länge?

Den blir:

• Trött

• Stressad

• Besatt

• Orolig

• Överfokuserad

Inte för att du är ”för mycket”.Utan för att din biologi vill ha något som är ömsesidigt och tryggt.

Att dejta i limbo är inte romantiskt. Det är neurobiologiskt utmattande.

Hjärnan är inte gjord för att leva i pirr utan trygghet. Den vill ha klarhet, riktning och känslan av att få landa och det är inte att vara krävande. Det är att vara mänsklig.

Att dejta långsamt är visserligen något jag förespråkar men det är något annat. Det kan du läsa om här