Stanna eller gå?

För personer med trauman kring övergivenhet kan den här frågan snurra runt i många år innan man kommer till beslut. Kanske visste man redan från början att det här inte var en bra relation. Kanske fanns det tidiga varningssignaler – sådant som skavde i magen, sådant man inte riktigt vågade sätta ord på. Men ändå stannade man. Inte för att det kändes bra, utan för att alternativet – att gå – kändes ännu mer skrämmande.

Övergivenhetstrauma

För den som bär på övergivenhetstrauma handlar relationer sällan bara om kärlek. De handlar om trygghet, överlevnad och identitet. Att lämna kan kännas som att förlora mark under fötterna, som att bli liten igen, ensam igen, oskyddad igen. Kroppen minns, även när huvudet förstår.

Många beskriver det som ett inre krig. En del av dig vet att relationen gör ont. En annan del är livrädd för tomrummet som kan uppstå om du går. Du kanske tänker:

Tänk om det är jag som är problemet

Tänk om det inte blir bättre än så här

Tänk om jag ångrar mig

Tänk om jag blir helt ensam

Och så stannar du lite till. Och lite till. Och lite till.

Otrygg anknytning

I relationer där otrygg anknytning eller gamla sår aktiveras kan kärlek förväxlas med kamp. Intensitet förväxlas med närhet. Smärta förväxlas med djup. Och hoppet – det där envisa hoppet om att “om jag bara älskar lite mer, förstår lite bättre, anpassar mig lite till, så kommer det att bli bra” – håller dig kvar, även när du långsamt förlorar dig själv.

Men en viktig fråga att ställa sig är inte bara: Älskar jag den här personen? utan också: Är jag trygg med den här personen?

Trygghet märks inte genom starka toppar och djupa dalar. Den märks genom lugn. Genom att du kan vara dig själv. Genom att du inte ständigt är på helspänn, analyserar, anpassar, väntar, hoppas eller är rädd för att bli lämnad.

Att stanna är inte alltid fel. Att gå är inte alltid rätt. Men när du märker att du krymper, tappar bort dina behov, tystnar, ursäktar sådant som gör ont och samtidigt blir allt mer rädd för att bli ensam – då är det ofta inte kärlek du håller fast vid. Då är det ett gammalt sår som ber om att bli sett.

Och det är där läkning kan börja.

Inte med ett tvärsäkert “du borde lämna”.Utan med en nyfiken fråga till dig själv:

Vad är det i mig som är så rädd för att gå – och vad skulle jag behöva för att känna mig trygg, oavsett om jag stannar eller inte?

Relationsprogrammet på N.B

För många är det först när man börjar titta på sina egna mönster – inte bara relationens – som något verkligen börjar förändras. När man får syn på hur gamla erfarenheter, anknytning och obearbetade sår påverkar de val man gör i vuxna relationer.

I vårt Relationsprogram  möter vi ofta personer som har levt länge med just den här inre kampen. Som vet att något inte känns bra, men som samtidigt är livrädda för att bli ensamma, övergivna eller “för mycket”. Här finns plats att förstå varför det blivit som det blivit – utan skam, utan pekpinnar, utan att någon talar om för dig vad du “borde” göra.

Fokus i relationsprogrammet ligger inte på att du ska lämna eller stanna, utan på att du ska bli tryggare i dig själv. För när din inre trygghet växer blir dina val klarare. Inte styrda av rädsla – utan av självrespekt, gränser och omsorg om dig själv.

Oavsett om du befinner dig i en relation, står mitt i ett uppbrott eller redan har lämnat, så är det här en plats att landa, förstå och börja bygga något nytt – inifrån och ut.

Du är inte svår. Du är inte trasig. Du har varit tvungen att anpassa dig för att överleva.

Och nu får du lära dig att leva – på ett sätt som inte längre gör ont.