Tenderar du att bli väldigt klängig i relationer? Känner du panik när din partner vill ha ett eget liv utanför relationen? Ställer du orimligt höga krav på att din partner ska veta vilka behov du har och tillgodose dem (utan att du ens uttryckt dem)? Brukar det sluta med att du blir övergiven? Det kan bero på att du har tidiga erfarenheter av övergivenhet och känslomässig försummelse.
Kärnbehov 1. Trygg anknytning
Alla barn behöver god omvårdnad och omsorg. Vi behöver skyddas från faror av olika slag, få värme och empati, ha någon som försöker förstå våra känslor och kan ge tröst om vi behöver. Vi behöver bli bekräftade för dem vi är, bli mötta och validerade i våra känslor. Vi har också behov av stabilitet, att få uppskattning och känna oss accepterade samt få vägledning på livets olika stigar. Detta påverkar vår grundläggande självkänsla och är basen i de grundläggande behoven.
Om vi vuxit upp i oförutsägbara, våldsamma eller kränkande familjemiljöer; om vi har vi erfarenheter av att känna oss oförstådda, blivit oempatisk bemött eller att ha fått en otillräcklig omvårdnad uppstår sår. Ett av såren kan vi kalla Övergivenhet. Personer med dessa erfarenheter förväntar sig inte att deras behov av säkerhet, trygghet, stabilitet, omvårdnad och empati i nära relationer skall bli bemötta på ett konsekvent och förutsägbart sätt. Det innebär att vi blir extra vaksamma på signaler som kan innebära en risk för övergivenhet. Exempelvis att återkoppling via sms eller telefon uteblir, att vår partner inte håller tider eller prioriterar tennisträningen före oss. Detta kan låta som små saker men har man allvarlig behovsfrustration kan sådana här situationer innebära ett enormt rädslopåslag.
Vid stark rädsla tar vårt autonoma nervsystem över rodret för att hjälpa oss ur situationen. Om nervsystemet föreslår fight eller överkompensatoriska strategier blir vi klängiga och håller i oss för glatta livet; vi blir kontrollerande och krävande. Tyvärr blir konsekvensen vanligen att vi kväver vår partner och till sist bli lämnade.
