Kanske ska du hälsa på hemma hos dina föräldrar. För vissa kan det ju vara supermysiga stunder. För andra - not so much.
Föräldrar behöver inte vara ett problem men blir det när de fortsätter att vara tonårsföräldrar till sina vuxna barn. När de missade att vi nu är jämlikar. Det är då man blir galen. Det kan vara svårt att veta när man halkat in i den fällan. Oftast känner man det i magen eller som irritation. Vanliga utlösande faktorer är när din förälder är förmanande, kritisk eller "skammande" (när man skambelägger)
Exempel:
-har du ätit (när din förälder uppfattar dig som arg).
-jag tycker inte du ska xxx
-jag tycker du ska xxx
-jag har ju alltid sagt att du borde xxxx
Nu är det superlätt att svara an på det här som ett barn:
-TALA INTE OM FÖR MIG ATT xxx
-SLUTA LÄGG DIG I
-JAG DRAR OM DU INTE SLUTAR
Tricket är att vara vuxen i relation till din förälder:
Förälder: jag tycker du borde sälja din lägenhet
Du: ja ha, varför då?
F: det är ju så mycket bilar och avgaser i stan
D: tack för din omsorg men jag trivs i stan. Har du gjort något roligt på sistone?
Konfrontation
Vissa har en mycket komplex relation till sina anknytningspersoner (eller de som skulle varit det). Då kan barnets sökandet efter en mamma eller pappa fortsätta även när man är vuxen. Om det är så att dina föräldrar inte hade förmågan att ge dig det du behövde kan de med största sannolikhet inte göra något åt det nu. De kan inte få smärtan, sorgen eller ilskan att försvinna; de kan inte vrida tillbaka tiden. Men många testar. Har djupa samtal och vill ha svar; hur kunde du göra så? Det här blir sällan bra. Det finns fler anledningar främst två:
1. Barn och vuxna upplever situationer olika
Graden av rädsla du kände när du ex. blev lämnad ensam hemma kan inte en vuxen förstå. Vid en konfrontation;
-hur kunde du bara lämna mig den där gången mitt i natten.
Den som lämnade dig mitt i natten när du var 5 år kan försöka resonera bort din känsla;
-Det var inte mitt i natten (att en femåring går och lägger sig klockan 19 är kl 21 mitt i natten) -jag var ju bara borta 20 min (en femåring har ingen tidsuppfattning),
-faster Karin bodde ju på våningen ovanför (den kognitiva förmågan hos en femåring kan försvåra problemlösning).
Inget av det kommer kännas bra i dig, tvärtom. Kanske börjar du tom slå på dg själv för att du "förstorat upp" en så liten händelse.
2. Glömska
Det är inte helt ovanligt att föräldrar glömmer (förnekar?) händelser. Nej du, det där har du allt missuppfattat, så var det inte. Här kan man börja tvivla på om det man varit med om verkligen stämmer. Från ca 3 års ålder är det dock väldigt ovanligt att ett allvarligt trauma glöms bort. Det är snarare så att händelsen tatueras in i minnet.
Det vi längtar efter är ju att bli validerade och sedda; tagna på alvar och tröstade.
Jag tar ett exempel från en händelse jag bevittnade för ett tag sedan. Jag står i en rulltrappa som är på väg nedåt. När jag klivit av kommer en liten pojke farandes bakom mig. Pojken har trillat i rulltrappan och gråter. Mamman föser (sparkar) pojken i panik och gapar VAD GÖR DU? När pojken väl kommit upp på fötterna tar mamma tag i jackan på ett aggressivt sätt och säger med arg röst, vad gör du! det där är livsfarligt! du kunde fastnat med fingrarna!!!!!
När den här mamman hittat föräldrakörkortet långt nere bland alla kvitton i handväskan hoppas jag hon gjorde om och sa:
Förlåt mig, jag blev så rädd och vuxna kan vara jättekonstiga och bli arga när de är rädda...man kan ju inte skälla på någon som ramlat...du måste blivit jätterädd.... jag blev också rädd....gjorde du illa dig...Kom så hittar vi ett lugnt ställe så får du berätta.
Om det är det du hoppas att din förälder också ska göra; om du har förväntningar på att få en slags upprättelse bör du i absolut avstå konfrontation.
Vänta tills du inte har några förväntningar. När syftet endast är att uttrycka hur du har upplevt vissa händelser som en del i din läkningsprocess
Om inte din förälder aktivt jobbat med sig själv kommer det med största sannolikhet leda till besvikelse.
Lämna boxhandskarna hemma vid familjehögtider.
