I poesi, böcker, filmer och teaterpjäser har kärlek och förälskelser skildrats som ett fantastiskt och smärtsamt tillstånd. Sedan barnsben matas, framför allt flickor, med romantiska fantasier och myten om prinsen på den vita springaren genom sagor och tecknade filmer. Visst kan förälskelsen vara fantastisk.
Vi tappar allt för att fokusera på kärleken; matlust och sömnbehov försvinner, vi kollar ständigt telefonen, missköter våra övriga sociala relationer. Men för en person med någotsånär trygg bas övergår förälskelsen i något djupare. En vardag och de trivs med det. Så är det inte för en kärleksberoende. Genom fantasier, drama, kontrollbehov försöker de stanna kvar i förälskelsen så länge det bara går. Vardag och individualisering känns skrämmande och startar rädslan för övergivenhet. Antingen gör de då slut för att söka förälskelse någon annanstans eller står ut och lever på fantasier och illusioner om relationen. Även om partnern uppenbart inte är prinsen.
I sökandet efter prinsen kan den kärleksberoende kasta sig in i relationer och vilja skapa starka band tidigt. Kidnappade av förälskelsen och helt övertygade om att det är "HAN" eller "HON" börjar det göras planer och obemärkt har de flyttat in hos sin partner och börjar prata om giftemål efter bara några veckor.
Denna typ av relation är oftast kortlivad.
Det handlar om att gå in i fight mode och överkompensera för rädslan att bli övergiven. Det inre barnet, eller vår sårbarhet, klamrar sig fast för glatta livet för att inte bli övergiven med resultatet att de ofta blir det; att partnern känner sig invaderad och kvävd.
