När rädslan för att göra fel tar över - erfarenheter från en dysfunktionell relation
Det finns människor som ber om ursäkt innan någon ens har blivit arg.
Som vrider och vänder på ett sms innan de skickar det. Som läser av ansiktsuttryck, tonfall och små förändringar i stämningen. Som tänker tre gånger innan de säger vad de egentligen tycker.
Inte för att de är osäkra människor i största allmänhet. Utan för att de någon gång har lärt sig att det kan få konsekvenser att göra fel.
När man har levt nära någon som varit oberäknelig, kritisk, hotfull eller känslomässigt svår att förutse kan det vara klokt att börja hålla koll. Man lär sig att ligga steget före. Att känna av. Att anpassa sig.
Vad händer om jag säger nej?
Vad händer om jag blir arg?
Vad händer om jag behöver något?
Vad händer om jag gör min partner besviken?
Vad händer om min partner tycker att jag är jobbig?
Det som från början kanske var ett sätt att skydda sig kan så småningom bli ett sätt att leva.
Man börjar övervaka sig själv.
Vad sa jag? Blev det fel? Lät jag konstig? Är hon/han irriterad? Har jag gjort något? Borde jag ha sagt något annat?
Till slut behöver ingen annan ens säga att man gjort fel. Man har börjat göra det åt dem.
När det förflutna flyttar in i nuet
Det svåra är att den här beredskapen inte alltid försvinner när relationen tar slut.
Förnuftet kan veta att man är någon annanstans. Att den gamla relationen är över. Att den nya personen inte är den gamla personen. Ändå kan kroppen reagera som om det fortfarande är fara. En partner som blir tyst kan väcka stark oro. En kritisk kommentar kan kännas större än den egentligen är. En konflikt kan kännas som början på slutet.
Och ett vanligt misstag kan väcka en oproportionerligt stark känsla av skam.
Det är som om det finns en inre beredskap som säger:
Var försiktig. Gör inte fel. Anpassa dig. Då kanske du får vara kvar.
Det är inte särskilt svårt att förstå hur en sådan beredskap har uppstått. Det svåra är att förstå att den inte längre behöver styra. För den som har levt länge med rädsla kan trygghet till en början nästan kännas främmande. Man kan till och med börja leta efter det som är fel när allt egentligen är ganska bra.
Varför svarar han lite kortare idag?
Är hon verkligen nöjd med mig?
Har jag gjort något?
Det är inte för att man vill skapa problem. Det är ett försök att upptäcka faran innan den kommer.
Att inte längre behöva ligga steget före
En viktig del av läkningen kan därför vara att långsamt öva på att inte agera på varje signal.
Att kunna stanna upp.
Vad vet jag – och vad är jag rädd för?
Det är en viktig skillnad.
Att någon är tyst betyder inte automatiskt att man har gjort något fel.
Att någon är besviken betyder inte automatiskt att man kommer att bli lämnad.
Att någon inte håller med betyder inte att man har gjort något fel.
Och att en relation innehåller konflikt betyder inte att relationen är hotad.
Det här kan låta självklart när man läser det. Men för den som länge har levt med rädsla är det inte alltid självklart i kroppen.
Det behöver därför inte bara förstås. Det behöver upplevas. Man behöver få erfara att man kan säga ifrån och fortfarande vara älskad.
Att man kan göra ett misstag utan att bli förnedrad.
Att man kan ha en annan åsikt utan att bli övergiven.
Att någon kan vara arg och sedan lugna sig.
Att en konflikt kan ta slut utan att relationen går sönder.
Att få vara en människa, inte ett projekt
Kanske är det också det som gör skammen så smärtsam.
När man hela tiden försöker undvika att göra fel blir det lätt att man börjar betrakta sig själv som ett projekt som måste förbättras. Man ska säga rätt saker, reagera rätt, vara lagom, inte vara för mycket och inte för lite. Man försöker bli så lätt att älska att ingen någonsin ska ha anledning att lämna en. Men det finns ett problem med det projektet.
Det går inte.
Ingen människa kan leva utan att göra fel. Ingen kan vara perfekt i en relation. Vi missförstår, blir irriterade, säger saker vi ångrar, behöver mer ibland och mindre ibland. Vi gör människor besvikna. Det betyder inte att vi är dåliga människor. Det betyder att vi är människor.
Och kanske är det just där något viktigt börjar förändras - när vi inte längre behöver vara felfria för att känna oss trygga.
När vi kan säga:
Jag gjorde kanske fel. Men jag är inte fel.
Den andra kanske är besviken. Men jag är inte övergiven.
Det blev en konflikt. Men jag är fortfarande trygg.
Att läka efter en destruktiv relation handlar därför inte bara om att lämna det som varit.
Det handlar också om att långsamt lära om. Att förstå att det som en gång hjälpte oss att överleva kanske inte längre behöver hjälpa oss att leva; upptäcka att man faktiskt får göra fel och ändå vara kvar.
Inte bara hos någon annan.
Utan också hos sig själv.
Kommentarer