Kärleksberoende eller relationsmissbruk handlar i grunden om en anknytningsstörning. En enorm rädsla för övergivenhet samt en tillitsbrist till sin egen kompetens.
Det en kärleksberoende söker är symbios med en annan människa. Man drivs av en rädsla för ensamhet; ”jag klarar mig inte själv” ”min trygghet vilar i andras händer” ”om jag inte har en relation saknar livet mening”.
Som barn är den främsta instinkten i oss att människor ska knyta an till oss och att skapa en symbios (hitta en primär vårdgivare). Detta startar i samma stund vi föds. Små barn kan inte låta bli att knyta an- det sker instinktivt. Den största belöningen människan känner under sitt liv, på naturlig väg, är första gången hon möter sin mammas blick. Vi reagerar med stark oro om vi separeras från vår huvudsakliga vårdgivare.
Som kärleksberoende finns den här känslan och rädslan kvar.
För att vi ska bli trygga, hälsosamma, nyfikna vuxna har vi ett antal grundläggande behov som behöver tillgodoses. Beskydd, tillgänglighet, förutsägbarhet, bekräftelse av känslor och behov, åldersadekvata gränser etc. Senare i livet behöver symbiosen brytas. Vi behöver skapa oss ett jag på ett hälsosamt sätt.
Vissa perioder i livet är särskilt kritiska i utvecklandet av jaget. Ett exempel är vid 14-18 ålder. En, för många, väldigt ångestfylld tid; vi bråkar, är arga, känner oss missförstådda etc. Den första stora förälskelsen sker ofta i den här åldern. Den kan vara väldigt stark, intensiv och passionerad. Man släpper allt för att bara få vara i förälskelsen - en symbios skapas. Som kärleksberoende är det precis det här man ständigt söker i relationer.
De anknytningsmönster som förvärvats i de tidiga åren sätter sin prägel på personligheten under resten av livet, framför allt i de delar som berör nära och intima relationer.
De flesta människor har ett av följande fyra anknytningsmönster*:
Trygg
Trygga barn litar på att föräldern (eller den som huvudsakligen tar hand om barnet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.
Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.
Otrygg - undvikande
Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter.
Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.
Otrygg - ambivalent
Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.
Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.
Otrygg - desorganiserad
Det finns också en fjärde, mer ovanlig kategori, som kallas otrygg-desorganiserad. Detta anknytningsmönster utvecklas ofta hos barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel, eller har föräldrar med svåra upplevelser från sin barndom och som därför inte kan tolka sitt barns signaler på rätt sätt. De kanske bli arga eller rädda när barnet gråter, så att barnet upplever föräldern som skrämmande – ändå behöver barnet knyta an.
Kärleksberoende skapas ur otrygg-ambivalent och otrygg-desorganiserad anknytning och de dras ofta till personer med undvikande anknytning.
