Många gånger har jag suttit i samtal med människor som med en dåres envishet försöker övertala mig och sig själva att relationen de befinner sig inte alls är så dålig, egentligen, inte alltid i alla fall. Vad som är "dåligt" kan ju givetvis variera men här är det sällan sånt som andra skulle gå med på. Att tolerera sådant andra aldrig skulle stå ut med ingår för många i problematiken med s.k kärleksberoende.
Det kan vara att partnern har ett pågående missbruk den inte vill ta tag i, psykisk misshandel, redan är upptagen i en relation som den säger sig vilja avbryta men åren går, ovilja att fördjupa relationen exempelvis flytta ihop, skaffa barn. Ja listan kan ju göras väldigt lång. Jag värderar aldrig någons kärleksrelation som bra eller dålig, sann eller falsk. Det är inte min sak. Det jag däremot kan göra är att hjälpa personen komma fram till det själv. Min magiska fråga är då: Vad skulle du säga till din egen dotter eller din egen son? Skulle den här personen duga till henne/honom? Skulle den här situationen vara acceptabel för henne/honom. Oavsett om man har barn eller inte brukar den här frågan vända upp och ner på saken.
Att läka från trauman som uppstått tidigt i livet innebär att man behöver "göra om" delar av sin uppväxt. Vissa säger att man ska bli sin egen älskande förälder.
Så som du skulle behandla ditt eget barn ska du behandla dig själv.
Så om du står vid ett vägskäl; är den här situationen bra för mig? ställ dig frågan: skulle det här duga åt mitt eget barn.
