Ett av våra kärnbehov är autonomi; behov av vägledning i utvecklandet av den egna identiteten.
Vi behöver på ett ålderadekvat sätt, det vill säga med hänsyn till vår förmåga – få den vuxnas stöd i att klara oss själva. Det är viktigt att vi som barn får känna oss kompetenta men veta att den vuxne finns där om det behövs.
Hur det här behovet tillgodoses visar sig i vårt självförtroendet och vår självständighet. Behovet är att få tillräcklig vägledning för att kunna utveckla kunskaper och praktiska färdigheter. Detta leder till en känsla av kompetens och självförtroende; en tillfredsställd autonomi skapar ett gott självförtroende.
Störd autonomi
Under vår uppväxt finns ett antal autonomifaser; faser då det är extra viktigt att stötta vårt barn i utvecklandet av sin identitet. Den första tydliga är vid ca 3 år ålder. Barnet signalerar att det vill försöka själv eller följa sin egen vilja. Nej, vill inte, kan själv Det här brukar vuxna kalla för trotsåldern. Kanske för att vi brukar trotsa barnet och säga att de inte alls får eller kan själva? Vi fortsätter vår färd mot vuxenlivet och blir tweenies (8-12 år). Barn som haft svårt att sova i egen säng kan från en dag till en annan somna i sitt rum, konflikter kan bli lite vassare (ex. lite hårdare ord och fler svordomar). Barnet kan bli mer intresserad av att uttrycka sig med kläder. Så kommer kanske den mest ångestladdade autonomifasen 15-17 år. JAG HATAR DIG DIN J***A KÄRRING. Evolutionsbiologiskt är det förmodligen nu vi ska lämna hemmet för jakt och barnafödande. Vänner blir viktigare (för killar gärna en större grupp vänner) och ofta inträffar den första stora (smärtsamma) förälskelsen här. Vid 18-21 års ålder övergår föräldrar/barnrelationen successivt till en relation mellan två vuxna. Barnet får mer frihet och växer med den. Vid 21-25 år är vi fullvuxna. Hjärnan ser ut som den gör på en vuxen och vi ska kunna ta hand om oss själva. Alla de här faserna är utmanande för föräldern. Treåringen som envisas med att gå själv när det är bråttom, 12-åringen som är nybörjare på smink behöver få höra "åh vad fint det blev". 16 åringen behöver fortfarande sin förälder trots att den skriker stick! Här grundas personens känsla av egen kompetens. Den känsla som påverkar vårt självförtroende och vår tro på att vi kan klara av saker, samt vår självständighet och upplevelser av att vara en egen individ.
Beroende på hur vår autonomi tillgodosetts skapas olika "mjukvara" eller antaganden.
Om vi kommer från en uppväxtmiljö där man varit väldigt kritisk mot oss; om vi fått höra att vi är dumma, osmarta, klantiga eller blivit jämförda med andra; kanske är föräldrarna väldigt framgångsrika och det känns ouppnåeligt att nå samma framgång. Kanske har vi haft koncentrationssvårigheter, dyslexi, inlärningssvårigheter som inte upptäckte eller bemötts på felaktigt sätt. Eller har det varit helt kravlöst så att vi inte fick det stöd vi behövde för att klara utmaningar? Det som händer i oss är att vi får ett grundantagande att vi är misslyckade beträffande prestationer. För att hantera den här obehagliga känslan kan vi agera på olika sätt: vi kan sabotera våra egna ansträngningar; underarbete; jämföra våra prestationer med andra på ett för oss ofördelaktigt sätt; undvika sätta karriärsmål som är rimliga; förminska andras framgång; försöka vara perfekt.
Om vi kommer från en uppväxtmiljö där en eller båda föräldrarna har varit överbeskyddande på ett osunt sätt; inte gett barnet utmaningar som barnet kan klara och växa av, kan det skapas en inre tro på att man är beroende av andra för att klara sig. Man ber orimligt mycket om hjälp; kollar sina beslut med andra; väljer partners som är överbeskyddande och gör allt; har ett uppskjutandebeteende och undviker att ta normalt vuxenansvar. Man kan också slå bakut och visa på överdriven självtillit, kakla badrum - hur svårt kan det vara?
Har vi vuxit upp med budskap från våra föräldrar att världen är farlig. Allt är farligt; gungor, klätterställningar, övergångsställen, röra sig i kollektivtrafiken, bli sjuk, kan vi bli mycket begränsade i våra liv. Vi ägnar oss åt att undvika "farliga" situationer och i värsta fall kan det utvecklas till tvångsbeteenden för att undgå katastrofer. Även här kan vi gå till motangrepp och agera vårdslöst och farligt.
Om vi blivit känslomässigt invaderade av en förälder och inte fått utrymme att skapa ett eget jag, under vår uppväxt, kan vi söka väldigt symbiotiska relationer i vuxenlivet. Vi blir som sammanflätade mer våra partners. Vi har inga behov eller önskemål och vi undviker människor som betonar individualitet.
De allra flesta av mina klienter har en tro att de inte kan klara sig själv, att deras liv saknar mening utan någon annan (en partner eller egen familj) Det är lite grunden i kärleksberoendet.
Comments